Jag har alltid varit rätt morgonpigg. Har mer eller mindre varit tvungen till det eftersom man vuxit upp med hästar som ska tas hand om varje morgon. Men i takt med att jag bytte hästen mot pojkvän =) så har jag numera enormt svårt att kliva upp på morgonen. Sängen är så varm och skön och tanken på att dra benen över sängkanten känns allt annat än lockande. Snoozandet är numera ett faktum och vi snackar inte om ett par gånger. Nej då, det är inte ovanligt att jag kan snooza i en timma innan jag bestämmer mig för att nu får det fan vara nog.

I morse hände en sak som jag kanske bör ta efter varje morgon för att inte förlora mitt jobb. (Kan nämligen tänka mig att det inte är så populärt att jag oftast numera börjar arbetsdagen efter 8.) Hrm. Denna morgonen skulle nämligen min bil få sin framruta lagad (äntligen!) och vi skulle vara där tidigt, mycket, mycket tidigare än vad jag vanligtvis går upp. Därför var det så klart extra svårt att kliva upp och efter ett antal snoozande med mobilen ramlar denna på något sätt ner BAKOM sängen, alltså precis ovanför mitt huvud. Antagligen är jag inte så pass medveten så nästa gång det ringer så ligger den stackars saten under sängen vibrerandes och skrikandes och jag hinner tänka på våra stackars grannar under oss som måste undra vad som försigår en trappa upp. Upp flyger vi yrvakna, fumlar efter lampknappen. Jag flyger ner på golvet och försöker bli så platt som möjligt för att försöka få tag i den lilla rosa studsande saken. Till slut - efter att den stegrande väckningssignalen förmodligen nått max för länge sedan - lyckas jag få fatt i den och kan svettigt stänga av alarmet. Snacka om att vara klarvaken. Förmodligen våra grannar under också.