Har precis haft lite eftermiddagsfika och här på jobbet är nog som på de de allra flesta jobb - att det arbetar ett gäng mammor. Snacket på frukosten eller lunchen handlar därför ofta om allt som rör bebisar och barn. Dagis, sjukdomar, barnkläder, barnskrik, uppfostran, graviditeter, ja you name it. Jag har inget emot det - inte alls. Jag är tvärtom väldigt fashinerad av den världen som jag inte riktigt känner till ännu och snappar gärna upp allt jag får höra.

Men dagens samtalsämne handlade om att man faktiskt som mamma inte vill vara mamma ibland. Så är det! Vissa dagar så vill man inte höra allt tjafs och skrik och tjat. Man har inte lust att gå upp mitt i natten och trösta, man känner inte för att tillbringa en förmiddag i sandlådan när man hellre skulle kunna shoppa på stan. Att skjutsa till dagis, fotbollsträningen eller ridskolan känns inte alls så lockande alla dagar och då GÅR det liksom inte bara att slänga in barnet i garderoben som man kan göra med golfklubborna när man tröttnat. Detta fick jag konstaterat efter dagens eftermiddag att så känner man ibland som mamma. Det är liksom inget rosaskimrande gulligull jämt. Men det som ändå konstaterades fram, och som jag blev väldigt lättad och glad av att få höra, var just att trots att man vill vara allt annat än mamma vissa stunder så överväger de där rosaskimrande gulligullstunderna dessa med råge. Härligt va!?