Ibland händer det att man pratar med folk. Så klart. Med sina vänner, med arbetskamraterna. Med expediten i affären, med receptionisten på gymmet. Ja, det finns olika tillfällen med olika människor och givetvis innebär det också olika samtalsämnen och olika konversationer.

Jag har den åsikten och vill gärna försöka uppnå det så mycket som möjligt - att pratar man med en vän, eller någon som står en närmare än vad tanten i kassan gör så har man en ömsesidig konversation. Detta innebär att man ger och tar. Du frågar och du berättar. Du bryr dig och intresserar dig (även om det ibland kanske inte är jätteintressant) och du berättar det du vill berätta. En ultimat pratstund, enligt mig är när båda personerna (om det är två) pratar ungefär lika mycket och i alla fall att samtalet rör båda partner. Jag känner och vet om ett flertal personer som enbart är intresserade av att tala om sig själv. Deras problem, deras barn, deras träning, deras vardag, deras liv och detta blir fruktansvärt tråkigt till slut. Man känner sig själv betydelselös och ointressant och det blir oerhört tröttsamt i längden.

Jag vet inte om jag är ensam om att tycka så, men börjar man prata med någon och frågar hur det är osv. och att personen svarar på det utan någon följdfråga. Istället börjar den berätta om saker som rör sig själv och frågar jag ingenting så dör konversationen ut. Jag är inte intresserad av att få tjata om hur jag har det och så vidare men det blir en rätt så tråkig konversation om den enbart handlar om att den ena personen frågar frågor som den andra svarar på.

Det är tröttsamt!