Den här hösten alltså, det känns som att den verkligen är här nu...på riktigt. Och då menar jag allt vad som hör till - mörka morgonar, mörka kvällar, vantar, mössa, inga ledigheter att se fram emot, slentrian och mörker. Usch och fy. Jag försöker liva upp med tända ljus, mys, promenader och god mat men ibland känns det som man försöker förgäves.

Den där höstdeppigheten är mig i hälarna men jag har gett mig tusan på att inte hamna i bubblan i år. Skakar av mig alla negativa känslor och vänder blicken uppåt, framåt istället. Försöka kan man ju trots att det stundtals sker saker som får en att ramla ner på marken igen. Det gäller helt enkelt att hitta de små, små tingen i vardagen som faktiskt förgyller tillvaron - trots att dem inte alltid är så stora. Just nu ser jag fram emot Desperate Housewives som börjar om en halvtimma. Det är det lilla som gör det säger dem som vet.