På måndag går jag in i 20:e veckan. Det innebär att jag har gått halva tiden. Det känns både kort och långt på samma gång. Ser man ut genom fönstret nu där snön är som ett tjockt (blött) täcke så känns slutet av juli som en hel evighet bort. Jag ska liksom gå hela våren och halva sommaren och bara bli allt mer lik en badboll. Men samtidigt är det skrämmande att bara ins eatt det är 20 veckor kvar tills vi får se och hålla vår bebis.

Den tanken gör att magen slår en volt av lyckorus och spänning. I veckan var första gången jag har tyckt mig känna den röra på sig för första gången och det är inte så konstigt med tanke på hur bebisen for runt på ultraljudet. =) Det känns ungefär som att ha fjärilar i magen, något som fladdrar till och i nästa stund är det borta igen. Visst kan det vara inbillning och bara vanligt kurr i magen men jag tycker mig känna en rätt stor skillnad. Det känns bra att känna att den lever där inne.