Var ute i det underbara vädret på lunchen och satte mig på en parkbänk bredvid Viskan där det var alldeles lugnt och fridfullt. Inte en kotte! Det var inte en lång stund jag satt där men det gav mycket... Vissa minuter i livet ger mer än andra och detta var ett typiskt sådant tillfälle. Jag blundade och lät solen värma hela mig och den lilla i magen som svarade med att ge ifrån sig mjuka, härliga rörelser. En våg av hopp, glädje, lugn och ett sug på livet sköljde över mig och till råga på allt kom en tjej förbi och frågade mig om vägen till Centralstationen. När jag hjälpt henne så tackade hon, log och önskade mig lycka till med bebisen. Så lite kan göra så mycket...