I natt drömde jag en riktig hemsk mardröm och det som var jobbigast var att den var så verklig och rå så jag var rätt skakig när jag vaknade i morse. Glad blev jag ändå när jag slog upp ögonen och insåg att det aldrig hade hänt. Att ET fortfarande sparkade och levde runt i magen.

Jag drömde att det var dags för förlossning och det var bara jag och en massa sjuksystrar och bara det var plågsamt men hur som helst så gjorde dem ett akut kejsarsnitt och hängde upp ett skynke så jag inte såg någonting. Sedan kommer en gråtande sjuksköterska och säger att de inte kunde rädda barnet som jag sedan fick se och som var dött. Jag fick ringa till Andreas och jag bara grät och grät och fy fasiken vad hemskt det var. Nu glädjs jag lite extra av att känna ett knä mot revbenen eller att lungorna trycks ihop av den lilla varelsen i min mage. Vårt barn!