Och så var semestern slut. Och mammaledigheten. Och detta innebär att jag var på plats klockan 8.00 på SOL i morse. Lämnade två sovande(!?) grabbar hemma och tog bilen till stan och solen strålade från en blå himmel. Gissa om det kändes fel, gissa om det kändes som att någon kramade om mitt hjärta. Tårarna försökte komma fram men jag vägrade låta dem ta över i morses. Det räckte med ett par gånger under gårdagen...

Det är ingen idé att bli sentimental och tänka för mycket. Nu är det som det är. Jag har haft ett underbart år och fått följa Vinston på nära håll hela tiden. Nu är det dags att lämna över till Andreas för ett tag innan det är dags för lillkillen att börja på dagis. Jag visste om att tiden skulle gå fort och det har den gjort. 

I höst, när Vinnie börjar dagis, går jag ändå ner til 80% och det är en tröst. Att jag har lite nya spännande arbetsuppgifter här på jobbet känns också spännande och gör att jag kommer ha det minst sagt svettigt och förhoppningsvis roligt. Jag måste tänka positivt nu!