Jag har nog inte riktigt fattat att vi verkligen ska gifta oss. Alltså på riktigt. Och att det dessutom är toknära nu. Vardagen har liksom tagit över av all planering och det har hela tiden känts som att "det är så långt kvar". Nu är det väldigt, väldigt nära och jag minns känslan när vi skrev inbjudningskort i februari och precis bestämt lokal. Precis börjat fundera på klännng och vad vi skulle äta. Det var länge sedan men ändå inte.

Jag kan inte låta bli att gå in på sidor med bröllopsbilder och le åt allt det vackra. För bröllop är vackert. Det är fyllt av kärlek, glädje, skratt och vänner och bara tanken på att allt det där snart är dags för oss att få uppleva gör att det bubblar i magen på mig.

Bara tanken på att vår familj och våra vänner har bokat upp den där dagen. Att de gjort sig fina. Att de kommer finnas där med oss. Bara den tanken gör att tårarna vill tränga fram. Den tanken är en av den finaste jag har om dagen. En annan fin tanke som också gör att fjärilarna i magen fladdrar är att Andreas inte vet hur min klänning ser ut, vilken frisyr jag kommer ha eller någonting och jag vet inte heller vad han ska ha för kläder. Tanken på att vi kommer vara ifrån varandra hela kvällen innan och hela dagen fram tills vi ser varandra i kyrkan. Fina och i ordninggjorda. Tanken på att få se honom i kyrkan ännu finare än vanligt gör mig knäsvag och nykär på nytt.

Jag älskar dig Andreas!