Vinston vaknade halv fyra i natt och bara skrek. Sådär som han gör ibland när han antagligen drömt mardrömmar. Då går det inte bara att stoppa i nappen och gå ut igen. Det klarar inget mammahjärta i världen. Inte när han verkar så rädd. Så jag sitter bredvid honom på en stol, håller honom i handen en liten stund. Provar att gå ut. Gråt! Vänder tillbaka och sätter mig på stolen igen. Blundar för att jag inbillar mig att han kanske somnar lättare då och för att jag tror att jag har lättare att somna om igen när jag väl får lägga mig i min säng igen. Då och då öppnar jag ögonen och hoppas se att hans är stängda och höra att andhämtningen blir tyngre och tyngre. Men det är inte så. Med stora ögon tittar han på mig. Han är inte ledsen men verkar inte kunna somna. Till slut ledsnar jag och tar med honom in till vår säng. Där ligger han en stund men som alltid vrider han och vänder på sig och jag VET att han kommer somna bättre i sin egna säng. Andreas testar och denna gången somnar han. Äntligen! Efter att ha missat en stor del av värdefull sömn.

När klockan sedan ringer några minuter senare känns mina ögon grusiga. Jag vet att jag inte ska klaga. För ett drygt år sedan var jag överlycklig om en natt såg ut så. MEN jag kände mig sliten när jag gick till jobbet i morse. Ful, sliten småbarnsmamma liksom. Tror ni inte jag blev överlycklig över två fina komplimanger från två kollegor vid olika tillfällen räddade min dag och gjorde att ett leende på läpparna kom fram. Tydligen såg jag piggare ut än vad jag kände mig. :) Tänk så mycket några ord kan göra.