Visst är det märkligt att när man blir trött så skrattar man verkligen åt allting..!? Sådan är iaf. jag. Blir flamsig, barnslig och sådär jobbigt löjlig. Tycker varenda liten sak är jätterolig och kan liksom inte behärska mig. Låter kanske rätt så roligt för de som är sura för visst är det kul med glada människor men det finns ju en gräns också. Det är skillnad på glädje och flamseri...och när jag blir trött så ligger det mer åt det andra hållet...tyvärr. =/ Jaja, här kommer iaf. en sjukt rolig historia. Dvs. att den är rolig just nu bara för jag är på ett sådant där humör då jag skrattar åt allting men men... =)

Eva och Sven Holmlund, som inte lyckats få egna barn, hade bestämt
sig för att anlita en s.k. surrogatpappa för att bilda en liten familj.
På morgonen den dagen surrogatpappan skulle komma och utföra sitt arbete,
kysste Sven sin Eva med orden: Han kommer nog snart, innan han for till
sitt jobb.

En halvtimme senare kommer en babyfotograf till
bostadsområdet för att försöka sälja sina tjänster med hjälp av
dörrknackningsmetoden.

- God morgon fru Holmlund, ni känner inte mig,
men jag har kommit för att...

 - Oh! Ni behöver inte förklara, och säg gärna Eva. Jag har väntat på er halva förmiddagen.

- Verkligen , säger fotografen, det var väl bra det, jag är ju specialist på bebisar.

 -Det var just det jag och min man hoppades på, kom in och sitt. Hur kan vi komma igång? frågar Eva lätt rodnande.

- Överlämna det problemet till mig, säger fotografen. Jag brukar oftast försöka med ett par omgångar i
badkaret, sedan en på soffan och kanske ett par på sängen. Ibland kan det vara en idé med en omgång på vardagsrumsmattan, där blir det lättare att rulla runt i pigga ställningar.

- Badkaret , vardagsrumsmattan? Inte konstigt att det gick dåligt för mig och Sven.

- Tja Eva, ingen kan väl garantera nåt perfekt varje gång. Men om vi provar flera olika
ställningar, och jag skjuter från sex eller sju olika vinklar är jag säker på att ni kommer att bli nöjd med resultatet.

- Jag hoppas att det kommer att gå ganska fort, säger fru Holmlund viskande. Fotografen öppnar sin portfölj och tar fram sin mapp med barnbilder.

- De här fixade jag på taket av en London-buss säger han leende..

- Oh min Gud! Utropar fru Holmlund, medan hon intensivt börjar tugga på en näsduk.

- Och de här tvillingarna blev verkligen lyckade, trots att deras mor var mycket svår att jobba med. Fotografen räckte över bilder till fru
Holmlund.
- Var hon svår? Frågade frun.

- Ja , jag är rädd för det. Jag blev till slut tvungen att ta henne till Kungsträdgården för att få jobbet ordentligt utfört. Folk trängdes omkring oss i fyra, fem led för att se vad vi höll på med. Fru Holmlunds ögon stod nu rakt ut av blandad skräck och förvåning.

- Fyra , fem led??

- Just det, sa fotografen. I mer än tre timmar dessutom. Mamman gnällde och skrek konstant hela tiden, så jag hade verkligen svårt att koncentrera mig på uppgiften. Mörkret närmade sig också, så jag var tvungen att jäkta på mina skott, men till slut när ekorrarna började nafsa i min utrustning, var jag tvungen att ge upp. Fru Holmlund lutade sig framåt.

- Du menar att de tuggade på din öööhhh..utrustning?

- Ja , precis så var det. Om du är färdig med frågorna nu, så sätter jag upp mitt stativ, så vi kommer igång på allvar.
- Stativ??!! Skrek frun oroligt.

- Ja , jag måste använda ett stativ att vila min Canon mot, den är nämligen alldeles för stor för att hålla själv medan jag gör mig redo för aktion. - Fru Holmlund? Eva..? Fru Holmlund??