Idag är sista dagen på jobbet för de fyra av mina kollegor som tvingades sluta. Vi har precis fikat och de berörda har fått stora, fina blombuketter. Det samlades lite tårar i mina ögon och en klump i halsen gjorde att jag hade svårt att prata en stund.

Nu har de flesta givit sig av. Det har känts tomt när dem den senaste veckan städat sina skrivbord. När dem plockat ner sina saker i plastpåsar. När dem samlat ihop sina kvarglömda matburkar. Det känns i hjärtat när dem kommer och kramar mig och säger adjö. När man säger att man kommer ses och höras men att man båda vet att det mer är ord än löften. Att det känns lite lättare att säga så men att det knappast kommer att ske. Kanske med någon eller några men inte med alla. Mitt i allt elände kan jag inte annat än känna mig glad över att jag har mitt jobb kvar. Att jag slipper vara den som idag tar med mig paraplyet hem som har stått i ett hörn hur länge som helst. Att jag slipper lämna in nyckeln i receptionen. Att jag slipper vakna upp i morgon utan jobb...