Vinston ska lillprinsen heta. Vinston Claes Verner Tyrén. Claes efter sin farfar och Verner efter sin morfarsfar. Just nu ligger han och snusar sött på sin pappas bröst i soffan och ser förträffligt nöjd ut med livet. Ibland gäspar han och sträcker på sig som en liten kattunge. Ibland kommer det också små, små läten och suckar från honom men det är skönt, för då vet vi att han lever. Det är min största oro just nu - att han inte ska andas. När han sover är jag framme stup i kvarten för att se så att bröstkorgen höjer och sänker sig eller så söker jag efter en liten ryckning eller minspel så att jag kan konstatera att vår son sover och andas och har det bra.

Att man kan ägna så mycket tid till att bara ligga och studera något som rör sig så lite. Studera de små fingrarna och tårna som har bemödats med en liten, liten nagel på varje tå och finger. Ligga och begrunda läpparnas perfekta kontur och den lilla välformade näsan. Det är fantastiskt att allt sitter på rätt plats och att allt verkar fungerar som det ska. Utan förvarning kan tårarna börja rinna, den totala lyckan över att allt har gått bra, att han är här nu, Vinston. Att vi får mysa, gosa, pussa och bara vara nära, nära.

I morse låg vi kvar i sängen alla tre tills klockan var närmare ett och egentligen lunchtid. Vinston fick ligga naken insvept i ett stort badlakan och låg mellan oss och bara tittade. Han öppnade och stängde sina små ögon och verkade begrunda livet utanför magen. Det är sådana stunder som man inte vill ska ta slut. För övrigt har vi vänt på dygnet och det är synd att påstå att vi lyckats komma in i någon vidare rytm än. Vi går och lägger oss sent, dels pga. att lillkillen gärna är vaken på kvällen och sover länge, länge för att ta igen den sömnen som tappas under natten då den lilla gnyr och ska ammas. Vi har haft honom mellan oss på nätterna hittills men det är med en stor klump i magen jag går till sängs för han är så liten och skör och det hade varit mycket skönare om han kunde sova i en egen säng så mamma och pappa inte behövde vara så oroliga för att göra den lille illa. Men det vill inte Vinston, han ligger hemskt gärna så nära han kan och njuter av kroppsvärmen och andetagen mot hans lilla kropp. Vi har försökt få honom somna i sin vagga precis bredvid sängen både igår och förrgår och lyckades till slut men ungefär klockan tre vaknar han första gången och vill äta och då vill han inte alls somna om i vaggan när han fått ligga nära mamma en stund.

Det är fel att säga att det inte är en jätteomställning att bli mamma. Det är ingenting man kan föreställa sig oavsett hur mycket folk pratar och försöker berätta. Det är först nu jag förstår hur mycket man ska njuta av att få sova ordentligt, få duscha i lugn och ro, kunna äta tillsammans med Andreas och att inte behöva planera en halv dag för att ta sig någonstans. Det är stundtals sjukt jobbigt, det tar på tålamodet, på sömnen, på krafterna, på humöret men vi jobbar på, kämpar för att komma in i vardag och rutiner. Sen räcker det med en blick från den lille så är allt det jobbiga som bortblåst...


Vinston